Socialdemokraten som spelar moderatbandy

Hon har alltid älskat golf. Umgänget, precisionen och andrummet som en golfrunda skänker. Halva nöjet är dessutom alla regler att hålla reda på. Även om hon inte hinner spela så mycket är golf ett nästan lika kärt ämne som politiken. Red Tee har träffat Mona Sahlin för att prata politik, pitchar och jämställdhet.

Den fuchsiafärgade Carl Malmsten-soffan är otroligt vacker och fångar på en gång ens uppmärksamhet. Utanför fönstret är det höstrusk men här inne i Mona Sahlins arbetsrum i Riksdagens Hus i Stockholm råder en varm och ombonad känsla. På ena väggen i rummet hänger en stor rockplansch med Bruce Springsteen. Den är från hans konsert på Ullevi i Göteborg 9 juni 1985 och han står där med gitarren på magen och sträcker upp armen i en triumferande rockgest. Det året var Mona Sahlin riksdagsledamot under Olof Palme och hade tagit de första stegen på sin långa politiska bana.

Det är ingen slump att hon har just den planschen på väggen. ”The Boss” är nämligen en av Monas favoritartister. Hon har sett flera av hans konserter och hon är ett så stort fan att hon till och med skrivit ett öppet brev till honom, där hon beskrev sin starka längtan och lust till musiken. För utan den kan hon inte leva. Inte utan politik heller.

– Idrott, politik och musik har alltid varit viktigt för mig. Jag lär mig aldrig i vilken ordning de kommer, men de tre sakerna är det som ger glädje och lust. Politik är ju mer än bara ett jobb för mig, det är ett sätt att vara, ett sätt att leva, och så som jag har levt så länge jag kan minnas. För att orka med det livet, som ibland är väldigt knepigt, så finns musiken och idrotten. För mig hör de tre ihop och jag kan inte tänka mig ett liv utan de tre sakerna.

Bollsinne som få

Monas politiska intresse grundlades redan som ung. Med en pappa (Hans Andersson) som var politiskt sakkunnig hos tidigare statsministern Ingvar Carlsson, samt ordförande i Nacka arbetarekommun, och en mor (Siv) som var föreståndare för Folkets hus i Stockholm, växte Mona upp med politik som en naturlig del av livet. Redan som 13-åring blev hon medlem i FNL-gruppen hemma i Nacka (Front National de Liberté), som stödde oppositionen mot de amerikanska trupperna under Vietnamkriget. I början av 1970-talet klev hon in i SSU, där hon har haft flera förtroendeposter, och 1982 blev hon som 25-åring invald i riksdagen som dess då yngsta ledamot. Fram till idag har hon varit både socialdemokratisk riksdagsledamot och haft flera olika ministeruppdrag.

Nu ägnades inte all ungdomstid åt att demonstrera för Sydvietnams befriande eller till andra heta politiska potatisar. Bollsporter var minst lika kul och Mona sysslade både med fotboll och handboll. Kanske var det också då som kärleken till den lilla vita golfbollen föddes, ett ämne som idag är nästan lika kärt som politik.

– Jag tycker verkligen om golf, berättar hon ivrigt. Jag är en sådan där sportfreak, jag älskar idrott överhuvudtaget och har alltid tyckt att golf har varit fantastiskt kul att se på. Och nu har vi också försökt att lära oss spela, med skiftande resultat. Men golf är mer än en idrott, det är ett umgänge och jag förstår verkligen varför så många fastnar så för golfen. Det är väldigt behagligt, man pratar och lär känna varandra när man går runt de där timmarna. Det är en lisa för själen, om man kan koppla bort de dåliga slagen.

Det var för drygt fem år sedan, under en veckolång semester i Halmstad, som familjen passade på att ta lektioner av Henrik Staff, pro på Tylösands golfklubb.

– Då fastnade vi, framförallt Bosse och Gurra, vår son. Bosse har fått ner sitt handicap med åtta slag i sommar. Gurra är också jätteduktig, men som många tonåringar har han inget tålamod alls. Om ett slag går snett ut i skogen redan på tredje hålet så ledsnar han helt. Jag har fortfarande högsta handicappet…

Pay-and-play är perfekt

Det kan ju tyckas som en lustifikation att Mona som är inbiten socialdemokrat sysslar med en sport som lexikaliskt är så starkt förknippad med moderaterna. Men det där med ”moderatbandy” är ett begrepp hon inte alls håller med om.

– Nej, det är gammaldags fördomar och det där stämmer inte längre. Visst är det så att golfen har förändrats. Från 1970-talet och framåt så har ju golf aldrig varit den där exklusiva sporten som den fortfarande, tycker jag, väldigt orättvist har stämpeln av. Golf är absolut en folksport. Både om man tittar på hur många och också vilka sorters människor som spelar golf så är det verkligen alla. Det är dessutom en sport där du kan prata om att alla åldrar finns med, det är ju inte så många andra sporter där det är möjligt. Tillgången av banor är också helt fantastiskt stor i Sverige jämfört med många andra länder.

För att göra golfen tillgänglig för ännu fler skulle hon gärna se fler pay-and-play banor. Ofta kan det vara ett stort steg från den allra första nyfiken-på-rundan till att bli medlem i en klubb, men pay-and-play är, menar Mona, en alldeles utmärkt variant för att få fler att kunna spela och känna om de tycker att det är värt att bli medlemmar någonstans. Med fler sådana banor skulle hon sannolikt själv hinna spela lite mer också. I år har hon bara hunnit med en enda 18-hålsrunda.

– Det är det som är mitt problem. Min man har verkligen fastnat för golfen och min son också och jag älskar golfen med, men det är det här med tiden. Det tar ju fyra-fem timmar att gå en runda och det är svårt att hinna med. Det är därför jag gärna vill se fler pay-and-play banor så att man kan spela lite då och då när man vill och har tid. I gengäld har jag försökt njuta genom att titta på golf lite oftare. Även om man inte blir den bäste spelaren själv kan man se och njuta.

Fler kvinnor i politiken

På en annan vägg i Monas arbetsrum hänger ett svartvitt fotografi av en leende Anna Lindh. De två stod varandra nära. De var inte bara partikamrater utan också goda vänner privat och när Anna Lindh i september 2003 avled till följd av sina skador efter en knivattack inne på varuhuset NK i Stockholm sörjde Mona djupt.

För många var Anna Lindh den självklara efterträdaren till Göran Persson. Nu blev det inte så. Fyra år senare är det istället Mona som tagit över partiledarskapet för Socialdemokraterna och som genom sitt idoga politiska arbete även fortsätter Anna Lindhs kamp för jämställdhet och människors lika rättigheter.

– Den viktigaste jämställdhetsfrågan för mig just nu är mäns våld mot kvinnor, säger hon. Det är verkligen en del i ett ojämställt samhälle. Tänk så länge vi kallade det för kvinnomisshandel, som om det var kvinnor som gick runt och misshandlade varandra. Idag säger vi vad det faktiskt handlar om: att män utövar våld mot kvinnor. Misshandel i en parrelation ses inte som lika allvarlig som misshandel som sker ute på gator och torg, och kvinnor tar ofta på sig hela skuldbördan själva. Jämställdhet för mig är att alla alltid måste ha samma förutsättningar, samma rättigheter och samma skyldigheter oavsett vilket kön du har. Det är för mig att vara feminist, att se att verkligheten är olika för män och kvinnor och hela tiden ha på sig de glasögonen. Har man väl börjat betrakta livet genom jämställdhetsglasögon så går det inte att ta av dem igen.

Även om svensk politik idag är betydligt mer jämställd än i många andra länder finns det, anser Mona, mycket kvar att göra. Det är fortfarande många frågor som är väldigt könsbundna och där kvinnor lever ojämställda männen. För att åstadkomma förändringar behövs det fler kvinnor i politiken, vilket kanske är en önskedröm med tanke på den häxjakt på kvinnliga politiker och ministrar som ägt rum de senaste åren. En häxjakt som även Mona har råkat ut för.

– Vid en del tillfällen har det varit helt riktigt att kritisera, och har man inte förtroende i längden så måste man avgå, men bedömningarna är ofta väldigt olika på hur män och kvinnor uppträder i politiken. Det ställs annorlunda och ofta hårdare krav på kvinnor. Ibland räcker det att en kvinna gör en liten sak för att det ska bli väldigt stort medan män kan hålla på att missköta sig och det blir aldrig något sådant, eftersom det är det manliga som har satt mallen på hur man ska bete sig och hur man ska uppträda. Det finns bara ett sätt att komma ifrån det här och det är att se till att det finns fler kvinnor i politiken. Och att man tillåts vara människa med alla sina fel och brister istället för en kvinna som ska svara upp mot alla förväntningar. Är man ensam kvinna måste man hela tiden förhålla sig till männen, men är man några stycken då kan man förhålla sig till och få stöd av varandra.

Gillar regler

Många starka, svenska kvinnor inom golfen har vi i alla fall och det var faktiskt tack vare en sådan som Mona blev riktigt biten.

– Jag har alltid älskat golf och försökt titta när det visats på TV och gå med ut när det varit turneringar. Sedan växte det där intresset och kanske framförallt när jag började följa Annika Sörenstam. Det triggade mig. Man var häftigt stolt, både som kvinna och som svensk. Jag har fått träffa henne några gånger, hon är en fantastisk människa och jag är oerhört imponerad av henne. Så Annika var väl det som väckte intresset riktigt på allvar.

Dessutom – vilket kanske låter märkligt för somliga – utgör golfens regler och etikett en stor del av Monas fascination för sporten.

– Jag har alltid varit fascinerad av den där precisionen som finns i golf, alla reglerna runt golfen, att man ska göra på ett visst sätt och att det verkligen inte bara är att vandra ut på en bana utan att allt är så specifikt. Jag gillar det där med reglerna för det underlättar så att man inte behöver stå och fundera över att göra bort sig på en golfbana. Regler skapar också en trygghet som gör att man kan runt med en som är hur bra som helst och en som knappt kan någonting. Så länge alla vet hur spelreglerna är så funkar det. Och sen det där att det alltid är väldigt artigt på en golfbana, att man lämnar företräde, att man väntar bakom medan någon slår. Det har alltid fascinerat mig hur man kan förena den där precisionen.

Även om Mona själv inte tycker att hon är särskild bra i golf, och hon tror att hon nog aldrig kommer att lära sig slå ordentligt, spelar det inte så stor roll. Målet är inte att bli någon singelhandicappare utan golfen utgör snarare ett andrum, ett sätt att komma bort från jobbet.

– Golf och idrott är för mig en egogrej. Det är så mycket annat under en arbetsdag där andra kräver saker av mig hela tiden och att gå på gymmet eller ibland få tid att spela golf då är det min egotid. Då gör jag det bara för min skull, inte för partiets skull och inte för landets skull. Mitt enda mål just nu med golfen är att få ordning på svingen så att jag till nästa sommar kan gå runt någon gång ibland med Bosse och Gurra utan att hacka sönder gräsmattan. Jag är halvhyfsad på att pitcha och putta och behärskar många slag ganska bra utom just själva svingen och det är det som gör det så jobbigt. När man väl kommer i närheten av green då är det roligt. Fast å andra sidan om man inte kan slå ut så… Så JA, lektioner skulle behövas.

Siktar på valet 2010

Om golflektioner är det som kan få ordning på Monas sving, ja då bör det inte vara några problem. Spelar hon sina kort rätt kan hon säkert få till en privatlektion med Tiger Woods. En av Monas nära vänner heter nämligen Barbro Holmberg.

– Jag hinner ju inte spela så mycket golf överhuvudtaget, det är ju mitt problem. I gengäld har jag försökt hinna med att titta på golf lite oftare. Jag var med på Solheim Cup i år och det var fantastiskt roligt. Och så fick jag följa med min kompis Barbro Holmberg på Ryder Cup på Irland 2006 och det var helt otroligt kul att få vara med där. Så fort vi stötte på något hinder någonstans så sa jag bara ”this is Tiger Woods’ mother-in-law” och då öppnade sig alla dörrar. Det var jättekul! Tiger var hur som helst en mycket trevlig person och väldigt ödmjuk. Fast Barbro har inte lärt sig spela golf hon heller, så har han inte lyckats lära henne så lär han inte kunna lära mig heller.

Med Mona som ny partiledare har Socialdemokraterna en spännande tid framför sig. De har redan tagit sikte på nästa val och med tanke på hur mycket kraft och energi Mona lägger ner på politiken så finns det en risk att det snarare blir fler ronder i debatterna än på banan. Hur tror hon själv att livet kommer att se ut om fem år?

– Om fem år är jag säkert partiledare då också, och jag hoppas att jag är statsminister, det beror på hur det går i valet 2010. Jag hoppas att politik, idrott och musik fortfarande är dominerande i mitt liv. Jag kan inte tänka mig ett liv utan nåt av dem. Tyvärr tror jag det finns risk för att min egen golf kommer att få stå tillbaka, men jag hoppas verkligen att golfen kommer vara med i familjen via Gurra och Bosse och att jag fortsätter att vara duktig på att titta på golf och gå med runt. Bara njutningen av att få vara ute på en vacker golfbana gör golfen kul ändå, jag behöver inte alltid hålla i en klubba själv. Jag får väl satsa på en karriär som caddie istället!

Utmana sina politiska motståndare lär hon i vilket fall som helst göra, vare sig det är på golfbanan eller i talarstolen. Och med tanke på att hon enligt egen utsago ”inte gillar att förlora”, så lär Fredrik Reinfeldt och de andra grabbarna få det hett om öronen.

Publicerat i Red Tee

Personligt/ Mona Sahlin

Född: 1957
Yrke: Partiordförande Socialdemokraterna
Bor: Nacka
Familj: Gift med Bo, hon har tre barn, Jenny, Gustav och Ann-Sofie.
Handicap: 36+
Klubb: Familjen är med i Nacka GK
Favoritbana: Halmstad GK i Tylösand
Favoritklubba: Järnsjuan för den kan man använda till det mesta.
Golfidol: Annika Sörenstam – jag är oerhört imponerad av henne. Och jag skulle gärna spela med skådisen Samuel L. Jackson. Han verkar skitroligt att spela med, en häftig kille på alla vis.
Intressen: Politik, idrott och musik

Visste du det här om Mona?

Mona Sahlin körade 1969 bakom Jan Malmsjö i inspelningen av låten ”Hej Clown”, som var ett av bidragen till det årets Melodifestival.
Bruce Springsteen är en av hennes stora idoler.
Mona är en hängiven AIK-supporter sedan barnsben.
Som sjuåring bildade Mona svenska Barbieklubben.