Göran ”Zacke” Zachrisson – en levande legend
Han har sitt alldeles egna sätt att förmedla golf på och är otvivelaktigt en av golfens mest kända profiler. Med över fyrtio år som tevekommentator får han nog betraktas som en veteran i sammanhanget, men han har inga planer på att lägga av. Golfbladet har träffat Göran ”Zacke” Zachrisson.
Vissa har det bara. Stil. Ta Robert Redford till exempel. Alltid lika välklädd, alltid lika snygg, alltid lika ödmjuk. Både manlig och känslig på en och samma gång. Gråa stänk i ett annars blont hår. Ett fårat ansikte som visar ett liv som har levts och som ger honom karaktär. Helt enkelt en stilig gentleman.
Män som Robert Redford finns det inte många kvar av idag.
Sean Connery är en av dem.
Göran Zachrisson är en annan.
När vi träffas på Stockholms golfklubb i Kevinge, inte långt ifrån där han växte upp, anländer han i smårutig tweedkavaj, vinröd polotröja och bredspåriga manchesterbyxor. Skorna är välputsade. Ur bröstfickan på kavajen sticker en näsduk upp lite försynt, som av en tillfällighet. Men det är det inte. För ingenting med Göran ”Zacke” Zachrisson är en tillfällighet.
I mer än fyra decennier har han fascinerat golfpubliken med sin röst och sin speciella berättarteknik. För precis som han har sin egen stil när det gäller det yttre så har han också ett mycket personligt sätt att förmedla spelet.
– Det roligaste med att kommentera golf är när det blir precis som i segling, stiltje, säger han. När ingenting händer. När det är fullständigt omöjligt. När det regnar och blir avbrott och ingenting händer. Att då kunna utveckla och prata om någonting, det tycker jag faktiskt är mest givande för mig för då är det jag som bestämmer. Annars är det ju bilden som bestämmer. Eftersom sändningarna är oerhört endimensionella, ganska tråkig faktiskt, så tycker jag att man måste vända blicken någon annanstans ibland för annars blir spelet outhärdligt.
På plats där det händer
Att arbeta som sportkommentator och resa runt till alla dessa fantastiska golfbanor kan låta som ett lyxjobb. Men det många inte vet är att arbetet emellanåt är rätt så tufft. Förberedelserna är noggranna och med sändningar upp mot tio timmar krävs det att man är ordentligt utvilad.
– Du måste ha en ganska god fysik för att du ska orka sitta så långa pass, berättar Göran. Det finns inget annat arbete där man sitter så still så långa timmar, därför att du går ifrån, du talar i telefon eller går och hämtar kaffe. Ingenting av det kan du göra för du är bunden vid den här mikrofonen. Så fort du lämnar bilden och det som sker, då missar du något så det gör jag inte. Så det är väldigt ansträngande när sändningarna är så långa.
Ibland är Göran faktiskt inte ens på plats där tävlingen går utan sänder från en liten studio i Stockholm med bara en teveskärm framför sig.
– Att vara på plats är inte särskilt nödvändigt. För att kommentera kan jag sitta hemma och se precis lika bra som om jag sitter i ett skjul vid Turnberry. Golfbanorna är ju som de är och dem kan jag eftersom jag har varit på dem alla, så för den sakens skull är det inte nödvändigt. Men det är viktigt att vara på plats för att andra ska se vem du är. Jag vill att andra ska se vem jag är. Jag vill att Montgomery ska vänja sig vid att jag finns. Om jag fick råda då skulle vi vara där de första tre dagarna i veckan och sedan åka hem och sända hemifrån. Då har jag hunnit träffat alla och kan ha med mig några intervjuer och annat hem.
Trots att Göran alltså inte alltid är på plats ”där det händer” lyckas han ändå skapa en alldeles speciell närvarokänsla, utan vilken säkert 90 % av tittarna skulle somna framför teven. Genom åren har han också gjort sig känd för sina oefterhärmliga citat och ur sitt mentala arkiv kan han plocka fram den ena anekdoten efter den andra. Han är nyfiken och intresserad av allt. Han snackar med spelarna. Han söker i historien. På så sätt har han också något att berätta.
Han vet till exempel var i Milano Miguel Jiménez brukar köpa sina skor. Han vet att Alexander Noréns stora idol är Ben Hogan. Han vet vad Robert Karlsson gillar att äta till middag. Bara en sån sak.
Men på frågan om vem av alla golfstjärnor som är hans favoritspelare måste han fundera en bra stund innan det diplomatiska svaret kommer:
– Favoriten är ju någon av svenskarna. Jag har ett så trevligt förhållande med så många av dem. Jag är väldigt gynnad på det sättet.
En riktigt bra sändning hänger dock inte bara på golfproffsen påpekar han. Banan är nummer ett. Och så fort banan i sig har ett intresse, som till exempel Valderrama och Turnberry, blir det extra roligt då banorna ställer höga krav på spelarnas spelstrategi. För att bygga upp en effektiv dramaturgi är det också bra om banan har ett riktigt bra avslutningshål.
– Det perfekta avslutningshålet är artonde på Saint Andrews. Det är världens enklaste hål och jag vet inget annat hål som har ställt till med mer konstigheter för spelarna. Jag älskar sådant där.
Linksbanor och traditioner
I klubbhuset på Stockholms golfklubb är det nästan helt folktomt så här i slutet av senvintern. Termometern utanför fönstret visar på någon enstaka plusgrad och fortfarande ligger ett tunt snötäcke kvar på banan. Göran berättar att det var länge sedan han besökte klubben trots att han faktiskt är medlem sedan många år.
– Jag tycker det är väldigt trevligt att komma hit, säger han. Du hör till. Det är viktigt för mig att höra till. Det har betydelse att känna sig välkommen.
Att han dessutom är medlem i ytterligare sju golfklubbar, däribland Royal and Ancient Golf Club of St Andrews, världens kanske mest ansedda golfklubb, kanske också förklarar hans glesa besök.
Göran är en god singelhandicappare men tyvärr blir det inte så mycket tid till egen golf som han skulle vilja.
– Alltför lite. Jag hinner inte för jag har så mycket att göra. Och jag blandar aldrig ihop begreppen, antingen arbetar jag eller också spelar jag. Jag gör aldrig båda. En bana som jag ska kommentera spelar jag aldrig i alla fall för då ser jag den inte. Jag ser bara min egen boll.
Under årens lopp har han haft möjlighet att uppleva många fantastiska golfbanor. Själv har han en förkärlek till klassiska links där vinden från havet ständigt kommer i spel. Svaret på frågan om den absoluta favoritbanan kommer därför direkt, utan tvekan, som en enda lång kärleksförklaring.
– Om vi skulle åka några polare och spela då skulle jag ta dem till Royal West Norfolk i Brancaster. Den är från 1890 och den går genom ett våtområde så det är ett mycket rikt djurliv. Banan är också den här gamla typen av links, underbar! Klubbhuset ligger så nära strandkanten att det nästan ser ut att när som helst kunna ge sig iväg. Och horisonten är låg och himlen hög och du är för dig själv. Du är liten för att allt annat är så mycket större och så går du där och drömmer.
Någon gång varje år försöker han också att åka till Skåne. De svenska banorna håller en allt högre klass tycker han och Viken utanför Helsingborg är en av dem han gärna spelar.
– Man säger att Royal Worlington är den bästa 9-hålsbanan i världen, men jag sätter nog Viken först, över alla världens 9-hålsbanor. Vissa av hålen är ju så infernaliskt svåra, men banan är ändå så jädra charmig och det är bara trevligt att kunna gå runt där.
Samtidigt kan han tycka att golfens innersta väsen, det verkligt genuina, emellanåt saknas i Sverige.
– Vi har många fina banor. Vi lär oss mer och mer. Men vi har inte samma tradition. Vi är så mycket mer praktiska. Här spelar man golf, där umgås man. Det är världar som skiljer sig åt. Om jag åker till Royal Liverpool så åker jag ju inte dit bara för att spela golf. Jag åker 100 år tillbaka i tiden. Det sitter i väggarna i klubbuset och det tycker jag är minst lika viktigt. Stillheten i klubbhuset. Utsikten över banan genom fönstret. Doften av bonvax. Då mår man bra.
Men visst medger han att får han bara lite egen golftid så har valet av bana egentligen inte någon större betydelse. Bara han får lira med det ”vanliga gänget” så blir han nöjd.
– Om jag fick sätta ihop en drömfyrboll då skulle jag faktiskt spela med mina polare. Jag har en stående fyrboll på Falsterbo som vi har spelat i mer än 25 år. Det är Erlandson, Frick, Annemark och jag. Då spelar vi bästboll, men vi har också spelat foursome. Och så spelar vi om lunchen året därpå. Förloraren betalar. Det brukar alltid gå till sista hålet. Det är de stunder jag trivs bäst, med mina goda vänner.
Ödmjuk inför sin uppgift
Det är svårt att undgå Görans kärlek till golfen. Och till livet. När han berättar den ena historien efter den andra om så går det inte att låta bli att fyllas av respekt inför en man som faktiskt får betraktas som en levande legend. Det är därför lite förvånande att han trots alla tusentals sändningstimmar genom karriären – den första gjorde han redan 1965 – fortfarande ibland känner sig osäker i sin roll. Kraven han ställer på sig själv är höga.
– Jag oroas av att inte duga. Den känslan är alltid där. Jag är en rätt noggrann person och litar inte på att bara gå in och göra det. Det är inte det att jag inte vill misslyckas, jag söker nästan gränserna, men jag är rädd att jag inte duger.
Ödmjukheten inför uppgiften är, förutom den stiliga framtoningen och det faktum att de nästan är jämnåriga, ytterligare en komponent som gör att man kan se honom som Sveriges svar på Robert Redford.
Intervjun börjar närma sig sitt slut. Kaffet är urdrucket och Göran måste hem för att rasta hunden Raja.
Innan han går frågar jag honom hur länge han egentligen tänker hålla på. Han fyllde ju trots allt 70 år i fjol och med ålderns rätt kanske han vill ta det lite lugnare?
– Det vet jag inte, säger han resolut. Fortfarande tycker jag att det är roligt. Det är ju också någonting som du aldrig kan lyckas med. Du behöver aldrig oroade dig för att du når någon vart. Det är som spelet; du kan aldrig göra det bra; du kan bara göra ditt bästa och det är en stor skillnad. Men det är inte jag som bestämmer, det är tittarna. Jag är en del och kanalen är allt. ”Media is the message” och det är faktiskt så. Jag kan vara hur duktig kommentator som helst men har jag inget medium så är jag inget.
En sak är i alla fall säker. Han kommer definitivt att vara på plats i Wales när nästa Ryder Cup avgörs på Celtic Manor 2010.
– Ryder Cup är fullständigt enastående. Den är i en egen värld. Idrottsligt är den något som lämnar det lilla spelet som bas och hamnar i den stora idrottsvärlden.
Och naturligtvis önskar han inget hellre än att Europalaget återtar bucklan efter den nesliga förlusten mot USA på Valhalla 2008.
– Jag såg min först Ryder Cup 1965 så jag har sett nog av Amerika vinna! Jag vill att de ska vinna varenda jäkla år. Men det går ju i idrott inte att lägga till rätta utan du får det du får. Fast jag tror att han blir bra som kapten, Montgomery.
Göran ”Zacke” Zachrisson om någon borde väl veta. För han är säkerligen du med ”Monty”.
Publicerat i Golfbladet samt Swegolf magazine
Personligt/Göran ”Zacke” Zachrisson
Född: 14 maj 1938
Yrke: Golfjournalist och TV-kommentator
Bor: Danderyd
Familj: Frun Gunilla, sönerna Petter och Jonas samt hunden Raja
Medlem: Djursholms GK, Sand GC, Stockholms GK, Svartinge GK, Värpinge GK, R&A Golf Club of St Andrews, Royal Liverpool GC samt Charlton G&CC
Handicap: 8
Favoritbanor: Royal West Norfolk, Viken GK
I bagen:
Driver: Cobra 10,5°
Träklubbor: Lill-spoon Mizuno
Järnklubbor: 3-SW Titleist bladklubbor
Putter: Scotty Cameron
Intressen: ”Min sportbil, en Austin Healey från 1956.” Långfärdsskridskor, skidor, läser mkt, hunden, familjen
Roas av: Det oväntade.
Oroas av: Att inte duga.
Ser upp till: Clint Eastwood. ”Han är så jädra tuff. Han är 78 år och fortfarande på väg någonstans.”
Kuriosa: Har skrivit en bok om långfärdsskridskor (tillsammans med Ingemar Aourell). Sommarpratade i P1 2007.
Några av ”Zackes” bästa citat
”Flaggan ser vit ut… det är den faktiskt.”
”Gräset blir stressat och då kan det dö.”
”Han är byggd som en järnetta och går att skicka portofritt över hela världen.” (Om australiensaren Robert Allenby)
”Bollen landar på green som en fjäril med ömma fötter.”
”Bollen virrade runt ett tag på greenen innan den bestämde sig för att stanna just där den stannade.”
”Flaggan är placerad väldigt nära hålet!”
”Greenen ser ut som en fläskkotlett, fast mindre….”
”Greenen ser så liten ut härifrån så man undrar hur de fått fast den vid marken.”
”Greenerna är så snabba att bollen inte stannar förrän den slutar rulla…”
”Han svingar som en sockerbit i en telefonkiosk.”
”Ni ser hur fint bollen rullar. Den är som en råtta utan ben.”
”Rocca med sina fina händer, som han fått av sin pappa…”
”Scandinavian Masters spelas i år på Forsgården, vilken fantastisk bana och framför allt, vilka räkmackor!”
”Per…Ulrik…Johansson. Från Kalmar, från Västervik, från lite varstans i Sverige.”
”Det är en svårt att kontrollera studsar….det kan man inte ens göra i verkliga livet.”
”Greenerna är vanvettigt snabba, men inte så snabba ändå.”
