Catwalk i backen
Skidvärlden har alltid varit en arena där modelejon visat upp sig. Genom åren har skidmodet definitivt haft sina toppar och dalar, eller vad sägs om elastabyxor, öronmuffar, neonrosa skiddräkter och lurviga moonboots. Vi har rotat lite i bildarkiven…
Skidåkning är inte på något sätt något nytt påfund. Redan under tidigt 1700-tal for invånarna i Telemark i Norge glatt nerför bergen på sina träskidor. Det skulle dock dröja ända fram till mitten av 1850-talet innan den moderna skidåkningen – modern med hänvisning till skidanvändandet som en rekreations- och sportaktivitet – utvecklades.
Norrmannen Sondre Norheim kom att spela en stor roll i populariseringen av sporten. Med sin uppfinning av styva skidbindningar som höll hälen på plats och en helt ny typ av skida blev skidåkning både enklare och roligare och intresset spred sig snabbt till de alpina länderna när de såg hur kul norrmännen hade. Fortfarande fanns det dock inget skidmode i egentlig mening att tala om. De flesta åkte i sina vanliga kläder: arbetarskjortor, vardagsbyxor och ankelhöga boots med damasker.
Allt eftersom utrustningen precis som åktekniken förbättrades blev sporten allt mer populär och den ändrade karaktär från att vara ett transportmedel till ett angenämt tidsfördriv. Även skidkläderna erbjöd ett förbättrat skydd och mer rörelsefrihet, särskilt för kvinnor. Ända fram till 1910 bar kvinnor långa ullkjolar vilket gjorde skidåkningen besvärlig – som om det inte vore tillräckligt svårt att åka ändå – men dessa kunde snart bytas ut mot knickers eller byxkjol. Värre var det med skydd mot kylan. Fram till mitten av 1930-talet bar skidåkare i stort sett vad som helst som kunde hålla dem varma. De stoppade till och med gammalt tidningspapper under kläderna för att stoppa vinden. Upptill hade man stickade ulltröjor men inte av den mjuka, lätta ullen som finns idag utan av en grov, stickig ull som luktade våt hund när den blev fuktig.
Skidåkning kom igång på allvar efter 2:a världskriget när Österrike och Schweiz utvecklade de första alpina skidorterna. ”Homo turisticus” var inte sen att haka på och stack till Alperna ekiperad i kläder från det tyska klädmärket Bogner, som kom att bli ett riktigt prestigemärke inom skidmodet. Även hos svenska ungdomar blev Bognerjackan ett begrepp. Men det var först på 50-talet som den verkliga skidmodeindustrin satte fart. Medan Monsieur Dior gjorde succé med sin ”New Look” på podierna så bidrog den italienske designern Emilio Pucci med ny stil i skidbackarna. Pucci var det europeiska fritidsmodets förgrundsgestalt och själv en duktig skidåkare – faktiskt med i det italienska olympiska skidlandslaget 1934. Efter att 1947 ha blivit upptäckt skidandes i egendesignade kläder nerför sluttningarna i Zermatt av den legendariska chefredaktör för Harpers Bazaar, Diana Vreeland, förändrades för alltid skidlooken. Inom några år uppnådde hans abstrakta, djärva och färgrika mönster internationellt erkännande och looken blev ett måste för varje modelejon.
På 50-talet gjorde också konstfibrerna sitt intåg. Nu kunde man helt plötsligt utveckla sportplagg där både mode och funktion var lika viktigt. Lätta men ändå varma skidkläder i nylon med influenser från krigstidens flygarjackor var populära. Den verkliga revolutionen stod uppfinningen av stretchtyget för. Stilen på skidbyxorna hade tidigare varit rätt så ”baggy” – fartåkarna brukade tejpa de säckiga byxbenen för att de inte skulle fladdra i vinden – men 1952 lanserade Bogner den första stretchbyxan som omedelbart gjorde succé. Skidåkningen blev med ens elegant och glamorös. De verkligt modemedvetna gled nerför pisterna iklädda svarta eller bruna elastabyxor med dragkedja i sidan och hälla under foten, vilket gav benen en lång, rak linje. Byxan matchades med en puffig dunjacka från Moncler, eller en anorak eller parkas av poplin med kapuschong och stora fickor. Under det en polotröja. På huvudet satt gärna en Davy Crockett pälsmössa och på händerna de klassiska lovikkavantarna.
Under 60-talet kunde man komma undan med nästan vad som helst. På catwalken regerade Twiggy och den smala siluetten lämnade också sitt avtryck i skidbackarna med allt-i-ett-overaller och långa, synliga dragkedjor som framhävde klädernas snitt. Trots den rådande eleganta trenden envisades många åkare ändå med att åka i flanellskjortor med vilda mönster och jeans nedstoppade i pjäxan.
På 70-talet dansade Ingemar Stenmark nerför pisterna på sina Elan-skidor och in i alla svenskars hjärtan. Den berömda blågula Stenmarksmössan ville alla ha och den är än idag en favorit bland huvudbonader. Ivanhoetröjor blev moderna hos slalomfantasterna, särskilt de sofistikerade modellerna med skumgummiförstärkningar i ärmarna som mildrade stötarna mot slalompinnarna. Även Stenmarks slimmade skidbyxor med bulliga knäförstärkningar eftertraktades hårt.
En annan klassiker – skidoverallen – blev nu riktigt inne. Denna figurkramande ”allt-i-ett” med vadderade muddar ansågs inte bara trendig utan hindrade praktiskt nog även snön från att smyga sig in under jackan. Färgerna var härligt murriga: brunt, orange, grönt, gult och lila. Till och från backen hade man på fötterna moon boots, gärna den lurviga lyxvarianten, eller snowjoggers om man hade dåligt med pengar.
Under 80-talet exploderade modet i en rad olika riktningar och även skidmodet tog sig nya uttryck. Figurnära lycraoveraller, pannband, precis som benvärmare var några av de ultimata åttiotalsfenomenen. Benvärmarna syntes på stan tillsammans med dunjackor och man frös gärna öronen av sig bara man fick ha på sig ett riktigt snyggt pannband. Societetsdamen Ivana Trump skidade gärna i Aspen med ett pannband av minkpäls. Det var ”power dressing” så det sprutade snö om det. Annars fungerade också öronmuffar eller ”Alperna-mössan” med den stora garnbollen uppe på rätt bra. Färgmässigt dansade Lena Philipson i neon och det gjordes det också i skidbackarna. De härliga rosa, turkos och mintgröna pastellerna som var populära i början av 80-talet byttes ut mot fluoriserande färger som chockrosa, neongult och snorgrönt. Iklädd en neondräkt à la one-piece, fluffiga öronmuffar, stora Gucci glasögon och pjäxor som man klev in i bakifrån var man så rätt man någonsin kunde bli.
Snowboardåkningen var fenomenet som påverkade skidkonfektionen allra mest under 90-talet. Snowboardåkare har alltid haft en lite udda klädstil och precis som i hiphopkulturen blev nu kläderna större och med mer häng. De lämnade också overallstadiet och var nästan alltid tvådelade. Eftersom man skulle klara att ramla med brädan utan att slå halvt ihjäl sig försågs kläderna med ryggpansar och förstärkningar på knän och rumpor. Färgskalan gick mot mer jordnära ”smutsiga” färger som brunt, beige, grått och ljusblått.
Idag har avståndet mellan den vanliga konfektionen och sportmodet krympt och gränsen för vad som är vad suddats ut. Den nya funktionalismen har förflyttat sporten från skidpisten och rätt in i cocktailloungen och nu när form, funktion och design blivit ett kan man både röra sig bekvämt och hålla sig varm utan att göra avkall på stil. De stora lyxmärkena samarbetar med sportmodeföretag, ett framgångsrikt exempel är Stella McCartney som gör modebetonade sport- och skidkollektioner för Adidas. Rossignol har ett samarbete med Pucci för att skapa verklig high fashion för skidbacken – du kan till och med matcha stassen med Rossignol Saphir Pucci, en skida med Pucciinspirerat mönster – och Moncler försöker hotta upp sin image med hjälp av Junya Watanabe och Balenciagas Nicolas Ghesquière. När Victoria Beckham, en av vår tids stilikoner, ägnar sig åt skidåkning klär hon sig alltid maximalt lyxigt i det allra senaste. Eller vad sägs om en specialsydd skidoutfit från Chanel med matchande glasögon, pjäxor, skidor och stavar? Med en sådan Chanel-stass för nätta 50.000 kronor skulle hon lika gärna kunna vara klädd för en tur på stan som för en dag i backen.
För många är skidåkning inte längre bara en sport utan en hel livsstil. Det finns en rad grupper som ryms inom det numera ganska föråldrade begreppet slalomåkare och de olika disciplinerna skiljer sig åt inte bara i åkteknik utan också genom kläderna. En äkta freerider låter inte avspärrningar hindra från offpiståkning och han har alla de rätta accessoarerna som behövs: lavinsändare, ryggskydd och givetvis en glansig hjälm. Den unge jibbern hänger i skidparken med sandfärgade byxor, rutmönstrad skidjacka och grovstickad mössa. Raceåkaren håller fast vid 80-talets slimmade neonfärgade fartdräkt medan telemarkaren är trogen sin norska tomtemundering med lusekofta och knäbyxor.
Skidmodet har sannerligen gått en lång väg sedan elastabyxornas dagar och utbudet för den som åker utför har aldrig varit så varierat som nu. Skidkläderna är en viktig del av åkningen – en del skulle till och med hävda att det du har på dig är viktigare än hur du åker – men oavsett hur du väljer att klä dig i vinter så tänk på att det viktigaste är ändå att ha kul i backen. Eller som Stenmark skulle ha sagt: Det e’ bara å’ åk.
Publicerat i Damernas Värld
